i rätt fotspår?


Nya mål

Ja, nu ska det tydligen springas Göteborgsvarvet. Den här gången handlar det om både mig och Sara. Något att blogga om kanske?

Patrik


Tack

Tack alla ni som hittat hit genom månaderna! Det har varit jättekul att så många följde bloggen till sist, även om vi stundtals (läs: oftast) var oerhört dåliga bloggare. Jag är sjukt stolt över att Sara tog sig runt milen, på en grym tid dessutom. Att börja löpträna är långt ifrån lätt och det krävs verkligen en god dos tålamod såväl som en järnvilja.  Jag kan också passa på att avslöja att Sara har gjort enorma framsteg med sin träning och allmänna fysiska form sen milloppet.

Jag själv kommer nog så sakteliga se mig om efter ett nytt ”projekt”. Tids nog.

Tack

Patrik


Vi ses vid mållinjen

Ni undrar säkert vad som händer nu när loppet är över, hur fortsättningen ser ut. Jag har funderat lite på det själv, och har kommit fram till följande.

Den 31 augusti ska jag springa Tjejmilen i Stockholm. Jag ska springa Tjejmilen på 68 minuter, 10 minuter snabbare än Milspåret. Milspåret 2009 ska jag springa på 60 minuter. Sen är jag nog nöjd med var jag befinner mig i min löpning, jag förväntar mig inte att få ner mina resultat ytterligare med tanke på min astma.

Den 22 augusti ska jag ha tappat 4 kilo från skrivande stund. Till jul nästa år väger jag 68 kilo. Då har jag nått mitt slutgiltiga mål och sprungit ifrån 20 kilo. Hur ska jag lyckas med det här då? Patrik hjälpte mig med löpningen. Nu har jag vänt mig till någon annan för att få hjälp med vikten, eftersom löpningen inte haft så stor effekt som jag hoppats. Denna gång till någon som försörjer sig på att hjälpa folk att gå ner i vikt, till en hälsopedagog på Feelgood. Jag träffade henne första gången igår, då hon hjälpte mig att sätta upp rimliga mål och tipsade mig om hur jag kunde nå dem. Jag träffar henne igen den 22 augusti och sedan kanske en eller två gånger till under hösten. Sedan kämpar jag på helt på egen hand.

De enkla justeringar jag gjort handlar mest om maten, att minska på portionerna, dra ner på kolhydraterna och lägga till ett par mellanmål. Sen att återinföra mina promenader som försvann någonstans när jag började springa. En vilodag i veckan, två långpromenader, tre pass på gymmet (inkluderande löpband) och en löptur utomhus. Så kommer mitt liv att se ut framöver!


I och med denna framåtblick lämnar jag denna blogg, och tackar er återigen för ert stöd. Ni kan fortsättningsvis följa mig på min personliga egna blogg http://sotsjal.wordpress.com

Kram Sara


Jag gjorde det på riktigt!

78 minuter. Det är nästan 12 minuter bättre än när jag första gången sprang en mil. 12 minuter!

Jag var nervös hela dagen, växlade mellan överpeppad och apatisk och visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Sysselsatte mig med jobb. Vi gav oss iväg mot Stockholm runt två-tiden och när vi nått Södertälje började regnet fullkomligen vräka ner över oss. Då kände jag mig ganska uppgiven, var inte jättepeppad på att springa i ösregn. Men! Så fort vi kom in i stockholm så slutade det regna och solen tittade fram. Vi blev avsläppta vid en galleria och gick för att äta ett par timmar innan loppet skulle börja, jag åt en pastasallad med kyckling. När vi väl lyckats hitta start-och-mål området blev jag riktigt, riktigt nervös. Fast på ett annat sätt nu, mer fjärilar i magen än allmänt obehag som jag haft under dagen. Vi var där ganska tidigt, så det gick snabbt att hämta ut nummerlapp och den gratis-tshirt vi fick. När vi väl satte oss på en gräsplätt och jag började snöra på skorna så kändes det bättre igen. Jag hade fått mitt favoritnummer på lappen! 116. Snacka om sammanträffande.

Efter att ha köat frysandes i en slingrande toa-kö var det dags för uppvärmning i kylan. Där kom första motståndet; jag trampade snett på en grästuva. Puh, riktigt svettigt innan jag märkte att foten fungerade som den skulle. Hade varit riktigt bittert att inte ens komma igenom uppvärmningen… Men det var skönt att känna att det gick att få upp värmen trots de kyliga ca 11 graderna. Jag ställde upp mig någonstans strax efter mitten i startfållan, Patrik stod bredvid och pushade iväg mig.

Jag gick ut på tok för hårt, hade svårt att hitta mitt eget tempo bland alla andra. Så jag fick såklart ett ganska ordentligt astma-påslag direkt, som såklart förvärrades av den låga temperaturen. Nederlag omgående, jag blev riktigt ledsen för att det blev så tungt så snabbt. Så med gråten i halsen fortsatte jag omväxlandes gående och springade i för högt tempo 2-3 km. Sedan insåg jag att det inte var så många i närheten och lyckades hitta ett bättre tempo. Astman gjorde sig ändå påmind hela tiden och det var inte alls roligt att springa. Det kändes som att funktionärerna suckade över att såna som jag sprang där, annars hade de fått gå hem mycket tidigare. Jag tog deras hejarop som mycket sarkastiska.

Fem kilometer från start var det varvning, jag tog den på 38 minuter. Mötte upp med Patrik och stannade hos honom en stund.. Jag var såååå nära att bryta loppet där och då, var ledsen, arg, besviken och uppgiven. Men han nämnde att det var en (för att vara jag) bra tid jag tagit 5an på. Att om jag bröt skulle jag iallafall ha en bra tid där. Sen frågade han om jag verkligen ville bryta. Nja.. det var ju klart att jag inte ville det egentligen. Så jag lufsade vidare. Under andra varvet gick det lite lättare, jag höll mitt eget tempo hela tiden och varvade med gångperioder så fort jag kände av astman. Sista två kilometrarna var riktigt, riktigt jobbiga men när jag väl såg målgången så klarade jag ändå av en liten, liten spurt. Och det visade sig att jag tog andra varvet på nästan samma tid som första. Jag kom i mål på 78 minuter, och med tanke på att jag stod hos Patrik ett par minuter mellan varven så stämmer 38+38 minuter ganska väl.

Trött som få, men med ett leende på läpparna hade jag alltså tagit mig igenom mitt första lopp någonsin. Sprungit min första mil utomhus någonsin. Bockat av min svåraste målsättning någonsin.

Tack för all pepp och stöd jag fått av er under vägen! Jag är inte riktigt klar med er än, men för nu får det här vara nog.

Och mitt mest innerliga tack till Patrik. Jag står dig förevigt i tacksamhetsskuld.

Kram Sara

Sara


Nu kör vi

Om några få minuter är det avfärd till Stockholm med sikte på milspåret! Håll alla tummar ni har!

Kram
Sara & Patrik


Nu är det gjort!

Hej!

Patrik skrev för ett par dagar sen att han till slut kände sig lugn efter vad jag gjorde i tisdags, att han inte längre var orolig inför loppet. Då undrar ni säkert vad jag gjorde? Ja, ni gissar rätt. Jag sprang en mil för första gången i mitt liv!

Det var visserligen på löpband, och det var varvat med lite gång, men 1 mil är alltid 1 mil! Jag varvade 0,2 km gång med 1,8 km löpning, så totalt 1 km gång och 9 km löpning. Det går inte snabbt, jag landade på 88 minuter. Men 1 mil är alltid 1 mil.

Nu är det två dagar kvar till Milspåret, och jag börjar faktiskt bli ganska nervös. Patrik har svårt att förstå vad det är att vara nervös över, men det är allt från det praktiska till resultatet. Jag har ju aldrig ens stått vid sidan av och tittat på ett lopp! Och jag är rädd att jag kommer att ta ut mig tidigt och sen behöva gå resten av vägen. Eller att mitt knä inte ska hålla. Det finns så mycket som kan gå fel! Och det längsta jag sprungit utomhus är fortfarande bara 4 km. Det vore inte roligt att komma i mål sist..

Men jag har satt upp ett nytt mål för mig själv, jag ska springa Tjejmilen i Augusti. Så det jag behöver uppnå på tisdag är att ta mig runt loppet för att sedan ha ett resultat att förbättra. Det är iallafall vad jag försöker intala mig själv!

Och oavsett vilket så har jag nyss sprungit en MIL för första gången någonsin. Sätt det i perspektivet att jag började springa i februari och i november inte hade tränat på fyra år. Det är jag riktigt, riktigt nöjd över.

Kram Sara


En ursäkt, ett löfte och en förklaring

Nu börjar det verkligen närma sig start och vi har varit SJUKT dåliga på att ge er en beskrivning av läget. Förlåt, ibland är det bara så det blir. Jag och Sara har haft tokfullt upp på sistone, framförallt med SFS-FUM. För er som är nyfikna på vad SFS FUM kan vara för något så finner ni en oförfalskade och glamourösa sanningen HÄR.

Annars har det ibland känts som att vi tagit oss lite vatten över huvudet, men efter vad Sara gjort idag så är jag toklugn. Vad Sara gjort idag får hon faktiskt berätta själv!

Så, det där var en ursäkt och en förklaring. Löftet är att det kommer vara tokhög aktivitet på den här bloggen kommande vecka, har vi tur kommer det ett inlägg till redan ikväll.

Som de säger – It’s better to burn out than to fade away

Patrik


En kort reflektion

Hejhej!

Dagarna räknas ned, snart är det dags för milen. Jag är redan idag övertygad om att Sara kommer att klara milen, på ett eller annat sätt. Sen är frågan helt enkelt hur jobbigt det är. Just nu har vi hamnat i lite ”problem”; det är mycket annat (läs jobb) som fyller dagarna, och då från tidiga morgon till sena kväll. Dessutom har utomhuslöpningen fått stå tillbaka lite då Sara känner av sina fotleder lite väl mycket. Min spontana tanke är att det beror på en, än så länge, för svag muskulatu kring lederna som gör att lednära strukturer får ta lite för mycket stryk vid löpning utomhus. Därför har mer intensiv träning på balansplatta ordinerats! Men som sagt. det är min spontana tanke, är det någon av er som varit med om liknande problem får ni jättegärna komma med tips!

Nu är det dags att få lite sömn och hoppas på att Saras halsont går över tills imorgon.

Gonatt!

Patrik


Jag gav upp…

Hej

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad som hänt idag..

Jag snörade på mig skorna, förväntasfullt. Såg verkligen fram emot att ge mig ut och springa i solskenet, har till och med kommit till freds med att springa på dagtid då det är mycket folk ute. Värmde upp lite lätt på min stepmaskin här hemma, fick upp lite flås. Rask promenad ner till kanalen där jag brukar springa, började lufsa på som vanligt. Märkte av min astma lite mer än jag gjort på sistone så jag drog ner på tempot. Ganska snart började jag känna av vristerna. Denna brännande förstummande smärta som är svår att bli av med. Jag sprang totalt någon kilometer, men sen var jag tvungen att dra ner till gående. Det brukar räcka med att gå lugnt en sträcka för att det ska släppa, sen kan jag springa igen. Det har hänt förut nämligen, att jag fått sådär ont i vristerna. Men nu hjälpte det inte, det gjorde snarare mer och mer ont.

Satte mig på en bänk och snörade upp skorna. Fick sitta där i tio minuter innan jag ens kunde ställa mig upp igen.. Reste på mig, vände och gick hem.

Idag gav jag upp.

Jag förstår inte vad den beror på den här smärtan. Jag försöker såklart hitta en förklaring. De nya skorna kanske? Men jag får ju inte ont när jag springer på löpband. Och jag fick ont ibland även i de gamla skorna, det var ju därför jag köpte nya.. Att jag inte ätit på fyra timmar innan jag gav mig ut? Hm.. Tveksamt att det skulle kunna ge en sån krampartad intensiv smärta. Jag vill inte tro att det är överbelastning, att det är kroppen som säger ifrån. Att byta skor eller äta bättre är lätt. Överbelastning innebär att jag måste vila. Jag har inte tid att vila. Jag har verkligen inte tid att vila.

Sara


En tredjedel

Hej!

I april månad har jag sprungit en och en halv mil. På knappt två veckor. Jag, Sara, har sprungit en och en halv mil på två veckor. Det är sanslöst! Jag har svårt att förstå det. Riktigt svårt att förstå det.

Det längsta jag sprungit nu är en tredjedels mil, 3.3 kilometer. Jag har såklart långt kvar till milen, men nu har jag faktiskt klarat av att springa en tredjedel av sträckan. Och jag har drygt fem veckor kvar till loppet. Jag och Patrik har lagt upp ett träningsschema för varje dag fram till 20 maj nu, med löppass 3-4 gånger i veckan, 1-2 styrketräningspass och en vilodag. Visst missar jag ett pass då och då, men i stort har jag lyckats följa det.

Nästa löppass är imorgon och då ska jag springa 3.3 kilometer utomhus. Igår sprang jag 2.8 kilometer ute. Jag har märkt att det svåra nu är att lära mig att springa ute. Löpband är inga problem, där springer jag 3 kilometer utan större ansträngning, men 2.8 utomhus igår var mycket jobbigare. Jag får dels ansträngd andning, och det misstänker jag beror på att det fortfarande är lite för kyligt ute för att min astma inte ska bry sig. Dels får jag fruktansvärt ont i vrister och benhinnor. Vet inte om det beror på att jag får ett annorlunda löpsteg eller bara att jag håller lite för högt tempo. Kanske är idé att köpa en löparklocka så jag kan hålla koll på puls och hastighet och så.

Det är riktigt roligt nu iallafall! Jag har börjat se fram emot nästa löppass så fort jag duschat efter det föregående. Snart tar vi milen!

Sara